Skip to content
amma-dog1-1500x430 (1)

Vem är Amma?

Över hela världen har miljoner människor blivit djupt berörda av Ammas kärlek. Stora folkskaror med upp till 60 000 människor har tålmodigt väntat på att den leende kvinnan i den vita sarin ska välsigna dem. De har vetat att deras tur kommer, även om de har fått vänta i kö långt in på natten för att få några tröstande ord och en moderlig kram. Amma avvisar aldrig någon, även om det kan innebära att hon omfamnar människor i ett helt dygn i sträck. Hennes kramar kostar ingenting. Med villkorslös kärlek omfamnar hon såväl Indiens president och premiärminister som tiggare och leprasjuka. Människor med olika religiösa bakgrund och utan religiös anknytning kommer till Amma för att bli välsignade. Det är inte ovanligt att se människor brista ut i gråt bara efter att ha sett en glimt av henne. De känner att till Amma kan de överlämna sina sorger och bekymmer, sitt lidande. Efter att ha fått gråta ut hos henne säger många att de känner sig befriade, att de blivit som pånyttfödda.

När BBC ställde frågan "Varför omfamnar du folk?", svarade hon: "Det är som att fråga floden, varför den rinner. Floden rinner helt enkelt därför att det är dess natur. På motsvarande sätt är det naturligt för Amma att uttrycka kärleken till sina barn.

Amma menar att det Gudomliga finns i allt, i det som vi kan uppfatta med våra sinnen och i det som vi inte kan uppfatta. Att förstå den underliggande sammanlänkningen, enheten i allt är andlighetens väsen och det som utgör slutet för allt lidande.

När man frågar Amma om vilken religion hon tillhör säger hon att kärleken och medlidandet är hennes religion, och att det utgör grunden för alla religioner. Amma försöker aldrig att förmå människor att byta religion utan hjälper dem att nå djupare i den egna religionen. Människor från alla möjliga trossamfund, religioner och bakgrunder kommer till Amma för att få uppleva hennes kärlek och glädje.

 

De tidiga åren

Amma föddes den 27:e september 1953, i en fattig fiskeby i Kerala i sydvästra Indien. Även som litet barn kunde man finna henne djupt absorberad i meditation, helt bortom världen. Vid fem års ålder hade hon redan börjat komponera andliga sånger, fyllda av intensiv längtan och en djup mystisk erfarenhet, anmärkningsvärd för en så ung flicka. Hon tänkte ständigt på Gud och grät ofta av längtan medan hon sjöng och när hon bad till Gud. Hennes djupt andliga böjelse gjorde att hon ansågs annorlunda. Hon betraktades t.o.m. som onormal av sina föräldrar och blev därför missbehandlad. De var okunniga om den andlighet hon uttryckte på olika sätt, och straffade henne hårt för hennes sätt att uppföra sig.

Efter fjärde klass var hon tvungen att sluta skolan då hennes mor blev sjuk. Ansvaret för hela hushållet föll då på hennes unga axlar. Hon hade en besvärlig barndom och fick utstå svåra umbäranden. Men hon accepterade alla motgångar med jämnmod och med attityden att hon offrade allt sitt arbete till Gud. Istället för att lägga sig och sova när hon sent om kvällarna var färdig med dagens arbete, satte hon sig i familjens lilla altarrum. Där fördjupade hon sig i meditation. Hon uppgick ofta i samadhi (ett tillstånd av fullkomlig enhet med det Högsta Varat) och hittades ibland liggande i altarrummet, på stranden eller vid bakvattnet, så fördjupad it det Gudomliga att hon var helt borta för världen.

En del av hennes arbete bestod av att samla foder för familjens kor. Hon brukade ströva genom området och plocka gräs och besöka husen i området där hon bad att få grönsaksskal och risvällingsrester för korna. Det var då hon fick se många saker som störde henne. Hon såg hur en del människor svalt medan andra hade mycket mer än de behövde. Hon såg att många var sjuka och led av intensiva smärtor, men att dom inte hade råd att köpa en enda smärtstillande tablett. Hon märkte också att många av de gamla var försummade och blev misshandlade av sina egna familjer. Hennes medlidande var så intensivt att andra varelsers sorger och lidande var oumbärligt för henne.

Hon frågade sig själv, vad den underliggande orsaken till allt lidande är. Och hon kontemplerade detta djupt. Hon förstod då att roten till alla problem består av bristen på kärlek. Trots att hon bara var ett barn, kände hon sig så förtvivlad över allt lidande i världen att hon funderade på att begå självmord. Men tanken på att hon skulle kunna hjälpa de som led fick henne att fortsätta – och hon visste djupt inom sig att hon hade en bestämd mission i livet. Så kraftfullt kände hon Guds närvaro inom sig att hon ville nå ut och trösta och upplyfta de som hade det sämre än henne.

Det var på många vis så Ammas livsarbete började. Hon delade sin mat med de svältande och hon tog hand om dom gamla och sjuka i grannområdet. Hon straffades hårt när hon gav bort familjens mat och ägodelar till dom utblottade, men hennes medlidande var så starkt att inget kunde hindra henne.

Människor började lägga märke till den ovanliga kärlek och lycksalighet hon utstrålade. Även främlingar kände sig oförklarligt dragna till henne och upplevde en inre frid i hennes närhet.

Vid tiden när hon uppnått 22-års ålder, flockades tusentals människor för att få sina bördor lättade genom hennes välsignelse. Vid mitten av 1979 började flera unga utbildade män och kvinnor att komma till Amma för att få hennes andliga vägledning. De utgjorde kärnan av ett litet ashram, vilket snart växte fram. Den andliga atmosfären, Ammas kärlek och hennes insiktsfulla svar på deras frågor gick djupt in i deras hjärtan. Trots det spartanska levnadsförhållandet kring Amma, bestämde sig många av dessa unga andliga aspiranter för att bosätta sig med Amma. Ammas hem blev en pilgrimsplats med en till synes ändlös ström av människor som sökte sig dit för att finna inre frid.

Amma lyssnade på de som kom till henne, på de sorger och det lidande de anförtrodde henne. Hon torkade deras tårar och tröstade dem. Det hon kände inom sig var en omätlig moderlig kärlek. Hon upplevde det som att varje individ, oberoende av ålder, ras, bakgrund och religion, var hennes eget barn. Som ett uttryck för denna gränslösa kärlek började hon spontant att omfamna alla de som kom till henne för att få tröst.

Ammas barn befann sig inte bara i Indien. Hennes hjärta kände deras längtan komma från hela världen. År 1987, som svar på deras inbjudan, gjorde Amma sin första resa till Europa och USA. Idag tillbringar Amma större delen av året på att resa igenom Indien och över hela världen. Hennes ashram har blivit hem för 3000 människor, och tusentals mer besöker varje dag. Ashramets invånare och och många av besökarna känner sig inspirerade av Ammas exempel och dedikerar sig själva till att tjäna världen. Genom Ammas enorma nätvärk av välgörande projekt, bygger de hus för de hemlösa, ger pensioner till de utfattiga och sjukvård till de sjuka. Idag kontribuerar otaliga människor över hela jorden till detta kärleksfulla ändamål.