En tegelsten i taget
21 Augusti 2005 
Medan morgonsolen finner sin väg genom ett takvalv av palmkronor som skuggar strandbyn Vellannathuruthu, trampar en grupp volontärer fram och tillbaka längs byns sandstigar. De är lastade med tegelstenar, vilka de ofta bär på huvudet.
Det är hårt arbete. Men volontärerna arbetar ihärdigt i deras strävan att så fort som möjligt få klart de 1400 hus som M. A. Math bygger i Alappad Panchayat (ett panchayat är ett distrikt som består av fem byar). Deras arbete utgör en del av Ammas organisations återuppbyggnadsprogram efter tsunamin.
Byggnadsarbetet har hållit på under de senaste två månaderna. Med 1360 grunder redan färdiga är det för närvarande frågan om att bygga tegelstensväggar. 
Problemet är att den inre delen av distriktet nästan enbart är tillgänglig genom smala, slingrande stigar, stigar. På dessa stigar har t.o.m. gravida kor ofta har svårt att ta sig fram på, för att inte tala om lastbilar som fraktar flera ton tegelstenar. Det gör det inte enklare att monsunen har förvandlat marken till en tjock lera och att smådammar i området blivit översvämmade så att stigarna ofta ligger gömda under vatten. Lastbilarna måste därför avlastas vid mer centrala lägen över hela distriktet och ashramborna tillbringar sina mornar med att kånka på tegelstenarna från punkt A till punkt B, om och om igen.
Vid slutet av ett fyratimmarsskift ser männen och kvinnorna ganska slitna ut. Men stämningen är fortfarande fylld av entusiasm på grund av deras motivation att hjälpa familjer, som varit hemlösa i åtta månader, att kunna återvända till ett mer normalt liv. 
"När jag först såg bilderna på tsunamikatastrofen på TV i Europa kände jag mig så ledsen att jag inte kunde vara där och personligen hjälpa till," säger Ed De Wilde, en 54-årig man från Belgien, som just nu besöker Amritapuri tillsammans med sin familj. "Jag gav donationer, men det var inte samma sak som att vara där och hjälpa till direkt. Så nu är jag glad att jag kan vara här och verkligen hjälpa de tsunamidrabbade."
De flesta västerlänningar föredrar fortfarande att bära tegelstenarna med händerna, genom att balansera traven framför sig, eller genom att stoppa tegelstenarna i en stor rissäck och sedan bära säcken över ryggen. Men en del har valt att bruka den traditionella indiska metoden. De fyller en korg med sju eller åtta tegelstenar och bär den sedan på huvudet. Till svar på frågan hur han kände sig efter att under flera timmar ha använt den indiska metoden, skojade en västerlänning och sade: "Ungefär en decimeter kortare!"
Genom att använda en trädplanka som plattform bär några av brahmacharierna (munkarna på M.A. Math) regelbundet så många som 16 tegelstenar i taget. På toppen av detta kan vadandet genom knähögt vatten göra att varje tur blir en ordentlig övning i uppmärksamhet (mindfulness) . Men enligt M.A. Maths historia så är 16 tegelstenar inget att tala om. När Amritapuri templet byggdes för mer än tio år sedan lyckades en av ashramets nuvarande sannyasis (swamis) att slå ashramrekordet genom att bära 45 tegelstenar på huvudet. Tegelstensbärandet kommer med all säkerhet att fortsätta i flera månader. Eftersom det fordras 13 000 tegelstenar per hus, betyder det att sammanlagt 18.2 miljoner tegelstenar måste flyttas! Men Ammas arbetsstyrka låter sig inte bekommas av sådana siffror. "Vi gör egentligen ingenting," säger en av Ammas tidigaste brahmacharis som deltar i arbetet. "Det är Amma som gör allt, så det finns ingenting att oroa sig för."
