Mina barn är min styrka
4 January 2005 - Amritapuri 
"Mina barn är min styrka," sade Amma till en grupp reportrar från Delhi, som hade kommit för att intervjua henne om de en miljard rupier, motsvarande 173 miljoner SEK, hon ämnar att spendera på sin tsunami hjälpverksamhet i södra Indien. Hon gav detta svar på en fråga om hur hon kunde åta sig att skänka en sådan stor summa till bistånd.
"Brahmacharierna [ashramets munkar] arbetar 18 timmar om dygnet" sade Amma. "Dom kör lastbilar, gör byggnadsarbetet och sköter grävskoporna. Vi har inga byggnadsentrepenörer. Allt material-som t.ex. tegelstenar, fönster, dörrar, bord, stolar, sängar-görs av våra brahmacharis. Det elektriska och alla rörsystemskonstruktioner-allt är gjort av dem. Detta är ingenting nytt för oss, just nu bygger vi fria bostäder för de hemlösa på 47 olika områden i Indien-bl.a. 14 byar i Tamil Nadu, Kadappa i Andhra Pradesh, Ajanta Nagar i Pune. Vi har 2000 ashrambor här. De arbetar dag in och dag ut och tar inte något som helst betalt för sitt arbete."
"Jag har många goda barn" sade Amma, syftande på sina miljontals hängivna över hela världen. "De gör allt de kan." Amma berättade att även barn gör dockor och små skulpturer, som de säljer, för att ge pengarna till Amma. "Vissa barn-när de får pengar på sin födelsedag eller när deras föräldrar erbjuder de en glass-säger att de vill ge pengarna till Amma istället. Barnen förklarar för sina föräldrar att Amma kan använda pengarna för att hjälpa fattiga barn. Andra barn kommer till Amma och vill ge sina sparade pengar. De sägar att pengarna kan användas för att köpa pennor till fattiga elever. Amma vill inte acceptera detta eftersom andra barn, som inte har något att ge, kanske blir ledsna-men när Amma ser godheten i barnens hjärtan har hon inget val. Regeringen kan inte ensam göra allt. Skulle dessa barn kunna ge sina pengar till regeringen med samma kärlek som de ger till Amma? Andra hjälporganisationer måste också komma fram och hjälpa, så som de har gjort efter den senaste katastrofen."
Amma förklarade att när regeringen avsätter pengar för biståndsprojekt, går en stor del av pengarna till löner. Amma jämförde situationen med att hälla olja från ett glas till ett annat och vidare till ännu ett glas osv. "Till slut finns det ingen olja kvar" förklarade hon-"den har tillslut gått förlorad genom att fastna på glasens insidor. På detta sätt blir 1000 rupier bara 100 rupier när pengarna slutligen når folket. Å andra sidan, när vi får 10 rupier lägger vi också in vår egen kraftansträngning och det blir mer värde för pengarna. Jag skyller inte på regeringen; det är självklart att de som arbetar för regeringen måste tjäna sitt levebröd och regeringssystemet måste hållas igång."
Amma förklarade att hon tillskriver hela ashramets framgång till hennes barns uppoffring och osjälviska arbete. Hon sa att hon aldrig spenderat ett ögonblick på att beräkna om ett projekt hon känt sig inspirerad av att genomföra, är genomförbart eller inte. När Amma har känt att något varit nödvändigt har hon bara bestämt sig, och genom Guds nåd har allting sedan förverkligats. Som exempel nämnde Amma AIMS, ashramets toppmoderna specialistsjukhus för de fattiga i Cochin. Hon nämnde också de tre totalförstörda byar som ashramet byggde om efter jordbävningen i Gujarat år 2001. Amma sa: "Jag är därför säker på att också detta kommer att förverkligas."
När en journalist frågade Amma om hemligheten bakom hennes framgång, föreslog Amma att svaret låg kanske i att människor funnit i henne vad som är väsentligt för alla. Något som de saknar i sig själva.
När journalisten bad henne att förklara vidare sade Amma att det är frågan om kärlek.
Hon sade: "Det finns två sorters fattigdom: materiell fattigdom och fattigdom på kärlek, medkänsla och omsorg till andra. Om kärleken och medkänslan väcks till liv, går det också att bli av med den materiella fattigdomen."
"Jag försöker inte hävda att jag åstadkommit något" sa Amma. "Det är mina barn som har gjort att allt detta blivit möjligt. Mina barn är min rikedom. De är min styrka."
