"Mina händer är bundna"
26 January 2005 - Amritapuri 
Idag har det gått en månad sedan tsunamin kom. En månad sedan allt förändrades för miljontals människor i Sydostasien. 260.000-detta är dödssiffran. Men hur stort är inte antalet människor som sörjer sina nära och kära? Eller som har blivit hemlösa? Som har förlorat sitt levebröd? Som inte kan sova? (Kände att paragrafen kom ur rytm med ändringarna här så jag stoppade tillbaka frågorna igen. Hoppas det fungarar. Låt mig veta vad du tycker.)
För dem som överlevde förändrades allt för en månad sedan, och under den månaden har de väntat på och önskat att allting ska bli som det var förut.
Varje dag kommer många av dessa människor till Amma och deras ögon säger allt.
Döden förhandlar inte; den tvingar oss att acceptera. Och det är detta som nu sker. För varje vecka som går, börjar byborna sakta vänja sig vid det tomrum tsunamin skapat i deras liv.
Nu är det andra bekymmer de kommer med till Amma-sådant som mer går att lösa.
" Amma, vad ska jag göra?" frågade en kvinna för några dagar sedan. "Min dotter har just fött barn. Hon bor hos min syster för tillfället, men jag vet inte hur länge min svåger kommer att tillåta det. Det finns heller inte någon lämplig plats för henne i hjälplägret. Där finns ingenstans man kan vara ostörd."
"Jag kan inte sova." sade en annan kvinna till Amma. "Det finns bara en enda stor sal, där alla sover tillsammans-män, kvinnor och barn. Vi har aldrig levt på det här viset förut. Min dotter är vuxen; det gör att jag känner mig illa till mods. Hur länge måste vi bo på det här viset? För var dag som går förlorar vi alltmer hopp. Vårt hus finns fortfarande kvar, men vi vågar inte sova därinne då väggarna blev så svårt skadade. Allt som fanns i huset sköljdes bort av översvämningen. Regeringen har heller inte visat oss något som helst intresse. Amma, du måste ta hand om oss! Du måste hjälpa oss! Jag vet att om Amma bara tar upp det i tanken, kommer allt att bli bra."
Amma säger att det smärtar henne att höra sådana saker.
"Det är som om det låg någon alldeles framför mina fötter som varit med om en olycka. Jag vill omedelbart skynda till sjukhuset med henne, men det är som om mina händer vore bakbundna."
Amma sade till en av kvinnorna: " Vi är redo att omedelbart börja bygga hur många hus som helst, men regeringen ger oss inga direktiv , inte heller någon vägledning. De ger inget stöd som överensstämmer med den inspirationen ashramet känner för återuppbyggnadsarbetet. Det enda regeringen behöver göra, för att vi ska sätta igång, är att ge oss riktlinjerna. De handlar inte snabbt nog, med tanke på den sorg och det lidande människor går igenom."
Sedan tsunamin har ashramet byggt temporära byggnader för 500 familjer, 250 i Alappad distriket och 250 i Nagapattinam i Tamil Nadu. Ashramet har också lånat ut mer än fem tunnland mark till Keralas statsregering för att de ska kunna bygga temporära byggnader där. Ashramet har också inackorderat 2.000 bybor på Amrita University-trots att jullovet tog slut för länge sedan.
Amma säger att det gläder henne att ashramet har lyckats bygga de temporära byggnaderna så snabbt, men att det gör henne ledsen att höra bybornas förtvivlan. Hon är otålig och vill att byggnadsarbetet för de nya husen ska börja omedelbart.
Bybornas lidande verkar utan ände. Deras båtar och fiskenät är antingen försvunna eller så pass förstörda att de inte går att reparera. På så vis har fiskarna blivit utan arbete. De som fortfarande har kvar sina båtar åker inte längre ut till havs. De säger att fisken inte längre finns kvar på samma ställen och att havet har nya egendomliga underströmmar. Även om fiskarna skulle lyckas få en någorlunda bra fångst så kan de inte längre sälja fisken för ett rimligt pris.
Andra bybor har hamnat i nya svårartade situationer-som t.ex. de föräldrar som hade arrangerat bröllop för sina barn som just var nyförlovade men nu dött i naturkatastrofen.
I vissa fall sveptes alla de pengar och smycken som skulle användas till bröllop bort med tsunamin-och även dessa familjers hem som bara försvann.
"Hur kan min dotter gifta sig nu?" frågade någon Amma. "Vad ska vi göra?"
En del kvinnor är höggravida men det finns ingen lämplig plats för dem att vila. Vid de temporära byggnaderna har många av männen, av hänsyn till kvinnorna, börjat sova ute i det fria. "De försöker att vara starka." säger Amma, "men många av dem är deprimerade." De är utan arbete. och skymtar inget ljus på andra sidan tunneln. Vem vet vad de skulle ha gjort om inte ashramet gett dem mat och tak över huvudet.
Den 10:e janurari var Amma på väg från ashramet till Azhikkal för att be för de döda, då en grupp unga starka män kom fram till henne och ville prata. De var utom sig av ilska över hur lite hjälp de fått av regeringen. Högt sa de: Om det inte varit för all den hjälp du gett oss, Amma, hade vi antagligen gått och blivit terrorister!
Ashramet har sedan den dagen tsnamin slog till, serverat mat till många av de nödställda. Varje dag serveras tre måltider i de tolv hjälplägren vid de temporära byggnaderna samt mat vid de 22 bespisningsdiskar som satts upp längs strandvägen. Allt som allt serveras det mat till 15.000 personer.
Men det har inte varit en lätt uppgift.
Det finns inget sätt att beräkna hur många människor som kommer att infinna sig vid matborden varje dag. Man vet aldrig om det kommer fler eller färre än förut till nästa måltid. Enligt Omkumar, brahmacharin, som har ansvar för detta, är ett av problemen ett fenomen som har döpts till "tsunami-turister". Det är de människor som kör längs strandvägen för att skåda förödelsen och sedan hämtar mat från ashramets bespisningsdiskar. Detta, för att det inte finns något annat ställe där de kan köpa mat.
Brahmacharierna som lagar och transporterar maten arbetar under en hård press. Amma har bett dem att se till att inte ett uns mat slösas bort och måste därför vara mycket noga med att inte laga för mycket. Samtidigt, om maten inte räcker, måste byborna vänta tills mer mat har lagats-vilket också är helt oacceptabelt.
Lösningen är att hålla en fin balansgång: Det lagas en viss mängd ris och samtidigt får vatten stå och koka på sjudnivå. Brahmacharin som har ansvaret för transporten av maten ut till strandvägens bespisningsdiskar har en mobiltelefon med sig. Så fort han är säker på att det behövs mer ris slår han en signal till köket. De har samma system för curryrätterna. När den första tillredningen är klar steks en kryddblandning till vilken grönsaker och vatten tillförs endast om telefonen ringer. Om inte mer behövs, kan kryddbasen sparas och användas för nästa måltid.
Amma har bett brahmacharierna att inte äta förrän byborna fått sin mat.
Häromdagen när Amma talade med Omkumar förklarade hon hur hon upplever bybornas lidande. Hon sade: "De har hamnat i en situation där det enda de kan göra är att ta emot vad som ges. De känner sig missnöjda på många olika sätt. Utan arbete, pengar eller tak över huvudet, kan inget av det de får, verka tillräckligt. Men vi kan åtminstone fylla deras magar. Låt dem åtminstone kunna säga orden "det räcker" , tre gånger om dagen."
På den medicinska fronten fortsätter ashramets läkare att arbeta dygnet runt. När man talar med byborna är det tydligt att läkarna har gjort dem medvetna om hotet av epidemier och vilka metoder de kan använda för att skydda sig. Amma säger, "Det är endast tack vare gudomlig nåd inga sjukdomar brutit ut i byn."
Ashramets läkare har också skickat kvinnor i graviditetens sista stadium till AIMS sjukhuset i Cochin för ultraljudsundersökningar och förlossningar. De har t.o.m. ordnat så att sju kvinnor som förlorade alla sina barn i tsunamikatastrofen åkt till AIMS för att se om läkarna där kan vända tillbaka deras operationer där deras äggledare blivit ihopsnörda. Det är Ammas önskan, och dessa kvinnors och deras mäns hopp att de ännu en gång ska kunna få uppleva glädjen av att bli föräldrar.
Det är inte bara byborna från Alappad som har kommit till Amritapuri för att söka Ammas hjälp. Under tre olika tillfällen har människor från olika byar i Nagappattinam, det distrikt i Indien som drabbades hårdast av tsunamin, gjort en pilgrimsfärd till ashramet. Några av dessa bybor sade att M.J. Radhakrishnanan, distriktets kommunalfullmäktige, särskilt har rått dem att åka till Amma för att be om hjälp. Amma har adopterat två byar och har lovat att bygga 2.000 nya hus i tre byar.
Människor har även flugit hela vägen från Sri Lanka för att be Amma om hennes nåd och hjälp. Häromdagen kom en man från Sri Lanka till Amma under darshan. Med knäppta händer sa han: "Så många har dött i vårt land och nu begår många av de överlevande självmord pga. sin svåra sorg. Det de behöver är tröst och frid i sinnet."
Amma har även fått en inbjudan till Sri Lanka från Sri Douglas Devananda, en av ministrarna i Sri Lankas regering. Han skrev till henne: "Den här förödelsen har ingen motsvarighet i vår historia. De som har drabbats behöver tröst, andligt helande och välsignelse."
Amma har sagt att hon gärna vill bygga hus på Sri Lanka. Hon understryker att alla människor är hennes barn, inte bara Indiens befolkning. Men det är inte lätt att arrangera ett sådant projekt eftersom ashramet, enligt indisk lag, inte får lov att ge bistånds pengar till andra länder. Amma har tillsvidare skickat Swami Ramakrishnananda, Brahmachari Vinayamrita Chaitanya och några andra brahmacharis till Sri Lanka för att undersöka om ashramet skulle kunna hjälpa till på något sätt.
Ingen har någonsin sett Amma mer upptagen. Även under darshan håller hon hela tiden på att arrangerar de olika delarna av sin hjälpverksamhet, men hon fortsätter också efter darshans slut. Hela nätterna pågår arbetet där Amma håller möten med folk i sitt rum men också per telefon med regeringstjänstemän, byledare och de brahmacharis som är ansvariga för återuppbyggnadsarbetet. Vilken tid på natten man än går förbi hennes rum kan man fortfarande se att det lyser därinne. Hon vilar aldrig.
Amma är otålig. Hon ber samma bön som byborna, att deras hus ska bli färdiga, att de ska få arbeta igen. Hon vill att deras liv ska komma på rätt köl igen.
Om alla ändå hade samma intensitet.
