En sorgesång
December 28
Amrita universitet, Amritapuri campus,
dit alla i ashramet evakuerats 
Solen har gått ned. Två kilometer uppåt bakvattnet i Azhikkal har byborna just tänt bål för de 140 kroppar som hittats efter tsunamin.
På Amrita University går Amma tyst från collegeområdet till ett fält bakom byggnaderna och sätter sig med ansiktet riktat mot bakvattnet. Hon sluter ögonen. Inom kort sitter många av ashramborna runtomkring henne och mediterar.
Vid sjutiden på kvällen kommer någon med ett harmonium-instrument, en enkel mikrofon och en förstärkare. Amma börjar sjunga och genom den lilla högtalaren hörs en sorgsen bönesång, för alla varelses glädje och inre frid.
Ammas ensamma röst förs ut i natten. Hennes enda ackompanjemang är syrsornas spelande.
Kan de sörjande höra henne? De som aldrig kommer att få se sina män eller sina hustrur igen? De som heller aldrig kommer att få uppleva närheten till sina barn. Eller de barn som aldrig kommer att få lära känna sina föräldrar. I detta mörker - berörs de kanske av hennes röst djupt inom sig-även om de inte är medvetna om det?
Lokah samastah sukhino bhavantu...
lokah samastah sukhino bhavantu...
lokah samastah sukhino bhavantu...
Amma sjunger refrängen utan uppehåll en lång stund, och varje gång bönen upprepas, ökar dess intensitet. Förödelsen under de senaste tre dagarna känns alltmer påtaglig.
Många av dem som sitter där påminns säkert om hur Amma, bara en vecka tidigare, hade sjungit just denna bönesång två gånger-och hur hon hade brustit i gråt båda gångerna.
När Amma så avslutat bönen sjunger hon några fler bhajans [lovsånger] och leder sedan alla i en kort meditation. Därefter meddelar hon att hon tänker återvända till ashramet.
I detta ögonblick av omvandling är förintandet till sin ände och återuppbyggandet har just påbörjats.
